Något om tro och vantro.

Petter Daniel Burmans varsel. Vid min morfars, A. G Johansson i St. Foglehult, beravning 1 adv.sönd. 1870 voro bland andra Burman och hans Stafva med. Före avfärden till kyrkan var alltid en hel bestyr med häst och skjuts. När begravningsföljet satt sig i gång blev Burman varse, att han var sist. Han brukade ju vara bland de första. Han sade då till Stafva: ”Jag begriper inte att vi blivit sist i dag. Jag har då skyndat på så mycket som möjligt för att inte bliva sist. Bestämt är det min tur att nästa gång här går fram ett liktåg göra färden som lik”. Och så blev det. Fyra månader därefter var hans tur kommen, knappt 61-årig.

”När barnen kläder vägarna, blir det snart lik”, var ett mycket gammalt ordstäv, som man kände till och gav akt på. Våren 1917 hade barnen Birger och Greta i Branteberg varit i Påskarp med ett ärende. På hemvägen därifrån hade de sett små tallkvistar i snön på båda sidor om vägen. Min farbror Gustaf kom att få se detta. Det såg så prydligt ut, tyckte han. Men inkommen i hemmet var han mycket nedstämd, när han talade om, vad han sett. Redan den 11 november var det hans tur att föras till kyrkogården, 58 år gammal, och den 2 december fördes hans bror Alrik som lik till Solberga kyrkogård. Andra exempel kunde anföras.

Man trodde stundom, att somliga personer kunde draga till sig mjölken, sanket, från sina grannar. Somliga tycks också ha laborerat åtskilligt med sådana skumma tilltag. Till Blankefall kom något år en arrendator, vars hustru inte ansågs vara att lita på. Så en morgon, det var tidigt, fick en av grannarna höra henne. Hon var uppkommen på gödselhögen och med all kraft skrek: ”Så långt min röst höres, är sanket mitt”. Men det skulle hon inte ha gjort, ty grannarna samlades fortare än kvickt. De gick omedelbart dit och klådde upp kärringen, tills hon lovade att aldrig göra så mera.

För min mors farmor var det vid ett tillfälle omöjligt att få något smör av grädden, men hon var ett resolut fruntimmer, gick raka vägen till en grannhustru, Beata i L. Foglehult, och sade till denna: ”Du ha tagit mitt smör”. Då blev förtrollningen bruten. Det var det enda som hjälpte, trodde man. Förtennaren i Kristineberg var en gång i Karltorp och arbetade på en gård. När han om kvällen skulle gå hem, frågade gumman där om han ville hava en bytta mjölk med sig hem, det han ju tackade för. Han satte sig att vänta. Men det dröjde, tyckte han. Gläntade litet på köksdörren och fick då se gumman sitta och mjölka i ett rep, som var upphängt i taket. Han drog genast igen dörren och väntade tills hon kom med byttan. Han blev illa till mods. Kunde inte tala om, vad han sett. Barnen åto av mjölken och blevo ej sjuka. Själv förmådde han inte smaka den.

Det hände på en gård i Hareryd, Flisby socken, att korna en gång blevo ”förgjorda”. Husbondefolket skickade då sin ladugårdspiga till Eksjö. Drängen fick skjutsa. Den sedvanliga betalningen, 1 halvstop brännvin och en silverpeng, fick hon med sig, och så skulle hon uppsöka en i stan boende ful gubbe, vanligen kallad ”Hästen”. Denne kunde mer än andra. Husbonden ville ha reda på vem som var orsak till otyget. När pigan kom till ”Hästen”, framförde hon sitt ärende. Gubben tog sig en lång funderare, och så sade han: ”När du nu åker hem, så får du vid en gård se en hustru, som går in från sin ladugård, bärande en fårarisakärve under armen; den är det”. Och mycket riktigt, komna till Ro, så var det där en gumma, som gick från ladugården med kärven under armen. Så bröts förtrollningen. Man kan vara säker på att när nämndemannen träffade Ro-kärringen, blev det ett allvarligt samtal mellan fyra ögon. Men då var inte pigan med.

I Hagersryd bodde för länge sedan en patron, som hette Jacobsson. En riktig rumlare, som förde ett vilt liv. När han sista gången åkte från Eksjö, Svente i Berget var då kusk och körde för honom, såg han en stor svart hund springa framför skjutsen. Kusken kunde ingen hund se. Patron ville, att man skulle köra om hunden. Det lyckades inte. Huru fort man än körde, så var hunden före och vid porten till Stora Hagersryd svängde den in före skjutsen. Det blev sista resan, som Jacobsson gjorde. Efter hemkomsten blev han sjuk och dog. Medan han var sjuk, tyckte han, att alla som kommo in i sjukrummet voro svarta. Jacobsson var frimurare. När han begravdes, slängdes hans ”brickor” (frimurardekorationen) efter i graven. Man trodde, att en frimurare på något sätt skyddades av den onde och aldrig kunde bli fattig.

Karneval? Ett år den 1 maj lejde patron Jacobsson en klarinettblåsare till att spela för sig. Befallde att man skulle spänna en oxe för kärran, en dräng körde, inte kusken. Så åkte de båda under musik till stan, körde fram till stora trappan på hotellet. Det var en gäst med pengar, och de blevo nog väl försedda. Efter lång väntan företogs hemfärden. Då hade de ”märg i benen”. Ovan nämnde kusk har omtalat, att de många gånger fick sitta och vänta med skjutsen om nätterna i stan. Och när patron äntligen kom, var han full, tog tömmarna själv och körde så alldeles, tills han somnade. Då var för kusken att passa på och kvickt få tömmarna tillbaka. Rikedomen varade, medan Jacobsson levde, men sedan var det slut. Frimurareskyddet hade förlorat sin kraft och verkan. (Sventes son, Erik Svensson, talat om den 30 jan. 1918).

När min Far en gång var på sockendagsverke, man planerade vid sockenstugan, fick han bl.a. höra de äldre gubbarna tala om en händelse, som timat på Solberga kyrkogård. Dödgrävaren höll på att gräva en grav, och bland andra ben kastade han upp en dödskalle, som blev liggande litet ifrån. Sedan om en stund blev han varse, att den låg och rörde på sig. Har du ingen ro, tänkte han och såg närmare efter. Då hade en stor groda kommit in i skallen och försökte komma ut. Det var orsaken till rörelsen. Men så såg han, att en stor järnspik var slagen genom hjässan in i skallen. Det var tydligen ett gammalt brott, som uppdagades på detta egendomliga sätt. Man letade i gravlängderna och fann, att den förut sist på platsen begravna var en gammal undantagsgumma från ett visst ställe. Saken var emellertid mycket för gammal för att bli föremål för vidare undersökning. Kanske var det någon slags säkerhetsåtgärd för att den gamla inte skulle kunna ”gå igen”. Man visste inte. (Min far omtalat den 28 april 1933).

En annan gång, det gällde då att rödja upp efter ett gammalt sockenmagasin, fick Far höra, att man talade om en för länge sedan bortgången bonde, som ville hålla sig ”för mer”, hederligare och ärligare än de andra bönderna. Så hade en kyrkklocka blivit spräckt, och den skulle köras, ytterligare sönderslagen, i bitar till Jönköping för omgjutning. Den ”hederlige och någon mer” skulle köra. Vid Solberga skrev man upp och vägde vars och ens lass. Likaså vid framkomsten till Jönköping. Men då hade den hederlige bondens lass blivit lättare, och man började tvivla på hans hederlighet. Han sade sig vara oskyldig. Nu var det en av arbetarna, som fann en bit av kyrkklockan instucken i stenfoten, och då var det en gammal man, även han på sockendagsverke, som talade om vad han hört sägas om transporten. Det hade varit en spjuver, som gömt undan malmbiten. Alla voro döda. Bonden var oskyldig. (Far talat om 31/3 1933).

En söndag just som folket kom ut ur kyrkan i Solberga, kommo Grimsbergs alla torpare och drängar körande med en stor ångpanna, som de på lördagen hämtat vid järnvägen i Nässjö. Det var en svår och besvärlig transport, och de hade slitit mycket ont. Den var lastad på två vagnar i bredd och längd och gårdens alla oxar och hästar voro spända för som dragare. Tidigt på lördagsmorgonen hade de begivit sig av från Grimsberg och sent på söndagskvällen kommo de fram till Dalen, där ångsågen skulle stå. Vid avlastningen skadades en arbetare svårt. Denne kördes på en halmbädd förbi Påskarp till lasarettet i Eksjö men kunde inte räddas till livet.

Galgabacken, Södra Vedbo härads avrättningsplats, var belägen invid och väster om stockholmsvägen, ungefär mitt emellan Priarp och Klockarp eller mitt för utfartsvägen från Nya Råsa. Stupstocken låg kvar där men var övervuxen med mossa i början av 1870-talet. Den sista avrättningen, som skedde när Sven Magnusson i Berget, född 1831, var barn, har denne berättat för sin son, Erik Svensson i Nyholm. Det var två mördare, som skulle avrättas. Dagen och tiden var allmänt bekant. Många åskådare kommo som till ett folknöje. Dessa fingo stå utanför ett stängsel. De två som skulle avrättas, fördes fram innanför stängslet. Den ene av dem var mycket karsk och vildsint. Han var också arg på åskådarna, de nyfikna. ”Hugger de huvudet av mig, tager jag huvudet av någon annan och går min väg”, sade han. Begärde och fick ett halvstop brännvin, som han drack ur, varpå han med stor kraft slängde han flaskan in bland folket för att skada någon. Han föll emellertid vid första hugget, och huvudet kultade utåt. Enligt vad de gamla sagt, skall det en gång vid Galgbacken ha förekommit att efter första och andrahugget endast syntes en blå rand, men då svingade mästermannen yxan först mellan sina egna ben och så upp i luften och högg till. Vid det hugget skildes huvudet från kroppen. Man trodde på den tiden, att somliga förbrytare stodo så väl i gunst hos den onde, att nacken var så hård, att ingen yxa bet. Det lär ha varit den bestämmelsen, att om inte huvudet föll för tre hugg, blev fången fri. Och sedan kunde det bliva riskabelt för mästermannen. Det var många åskådare, som stodo runt omkring, inte alla kunde se, därför var det många, som klättrade upp i träden för att se bättre. När bilan föll, var det många av dem, som svimmade och dråsade ner. Efter avrättningen såg Sventes syster, att flera käringar sprungo fram och drucko blod med teskedar. Ändamålet var väl någon vidskepelse. Efter avrättningen hängdes kropparna upp i galgarna, för de skulle hänga till varning för andra, men bönderna i trakten tyckte det var ruskigt att åka därförbi. De lejde en gubbe, Stången kallad, att om natten gå dit och skära ner kropparna. Sedan fick väl fjärdingsmannen styra om att blevo begravna på platsen.

Förut nämnde Stång, troligen f. d. soldat, bodde med sin gumma i en stuga invid stockholmsvägen på Priarps ägor vid en backe, som kallades ”Stångelid”. Stången var en ”ful” gubbe, som man inte var säker för, när det gällde ditt och mitt. Han levde mest på tjuveri, tjuvskytte och dylikt. De hade en son, som gått i faderns fotspår, och gjort någon svår förbrytelse, och för att inte falla i rättvisans händer sköt han sig i hemmet. Innan han utförde sitt hemska dåd, sade han till sin moder: ”Detta är ni skulden till” och sedan brann skottet av. Modern torkade bort blodpölarna på golvet, och sedan begravde föräldrarna honom någonstans i Priarps mosse, för han var en självspilling.

På äldre dagar bodde Stången i Risatorpet på övre våningen i ”Hillströms” stuga. Svente i Berget med sin familj bodde där nere. Erik i Nyholm minns Stången. Han var 3 år, när Stången dog 1876 (?). Gubben hade alltid varit snäll vid den lille pojken. Därför satt han på spishällen och grät. Ett minne som inte bleknat. Under Stångens tid i Risatorpet kom det bort en västgötaknalle, som alltid vistats mycket i Klacken, men som plötsligt försvann. Knallen brukade ha gott om pengar. Allmänt troddes Stången ha bringat honom livet, men det fanns inga bevis. Vid ett tillfälle sade Stången på tal om den bortkomne till Sven i Berget, de befunno sig då i Klacken: ”Vid de där granarna, som du se där borta, skildes jag från honom och vem sedan tog honom, det vete F-n”. Svente trodde emellertid att Stången haft någon medhjälpare, som utförde dådet, sedan Stången lockat västgöten till lämplig plats. Mången svår tragedi blev aldrig uppklarad och så inte heller denna.

På landsvägen mitt för Perstorpagölen skall någon ha blivit mördad omkring 1845. Han hade blivit släpad ner till gölen, fastbunden vid en trinna, och utskjutsad i gölen. Den mördade återfanns men inte mördaren.

Stången var tjuvskytt och det ville Risabönderna vänja honom av med. Johan Jonsson var knepig och vid ett tillfälle sade han till Stången att denne skulle komma till Risan så skulle de skjuta änder tillsammans. Han skulle sätta bössan i Risa basta medan han kom fram och sade till. Han gjorde så och Jonsson bestämde, att Stången skulle gå norr om Risagölen och han själv gick söder om tills de möttes. När de detta gjorde, hade Stång ingen bössa. ”Var har du bössan?” sa Jonsson. ”Den var stulen”, svarade Stång. ”Aldrig möjligt”, tyckte Jonsson. ”Jo”. Och så följdes de åt till bastan, men där var ingen. Då hade Jonsson haft sin dräng, Järker hette han, till att taga bössan medan Stång var framme i Risan, och antagligen kastat den i en göl för den återfanns aldrig. Vid ett senare tillfälle sade Stången till Svente på tal om bössan: ”Jonsson fick allt betala bössan”. Han hade nog inget annat val.

Sventes barn voro en gång nyfikna och ville se vad Stången gjorde och gluttade genom fönstren, men då blev gubben arg. Han ville inte störas. Tog ner bössan från väggen, gick ut på förstubron och skulle skjuta dem, men de hade redan sprungit. Han brukade sticka strumpor hela söndagarna.

I Risatorpet kom en morgon en stor uggla nerdimpande genom skorstenen. Sventes gumma slog genast ihjäl den. På kvällen kom ytterligare en samma väg och rönte samma behandling, men först blev gumman riven. Samma år dog Stången och en annan ”ful” gubbe i orten, och det troddes då, att ugglorna varslade därom.

När man timrade stugan i Svenstorp eller Johanstorp, var det en timmerkarl, som hängde sig där. När det varsnades, befallde patron i Hagersryd en av sina torpare att skära ner liket. ”Nej, si så aldrig”, svarade denne. Vad helst annat, som patron befallde, skulle han göra men inte detta. Patron fick göra det själv. Liket begravdes i en backsluttning i närheten. Det lär ha gjorts så dåligt, att kistan varit delvis synlig i jordbrynet. Svente hade sett det. Självspillingar fingo inte begravas på kyrkogården utan jordades någonstans i närheten av sina hem. (Erik i Nyholm berättat om sin Fars och sina minnen den 8 augusti 1919).

Sista avrättningen på Galgbacken vid Priarp förrättades 1842. Två bilor förvaras nu i Eksjö Fornminnesförenings museum. (Ur Ö. C. den 16 dec. 1934).

En gång, när soldaten Kast i Nystorp kom från slätten, bevakning eller manöver, satt hans ettårige son på gården utanför stugan i Nystorp. Kast var så upprymd och glad vid hemkomsten, att han sköt av några gevärsskott för att låta höra sig. Därvid blev den lille gossen så rädd, att han dog på fläcken. Man kan tänka sig, att glädjen övergick i sorg. De gamla knektarna brukade alltid vid hemkomsten lossa glädjeskott. Det gjorde till och med Frid i Kättstorp. Soldaterna i Nystorp voro: Kast, Nyman och Rosén. Sockenkorpraler efter varandra: Jarl i Bollebo, Nyman i Elmeshult, Sten i Anneberg och Rosén i Laeryd. Rosén tog avsked 1900, och sedan togs indelningsverket bort.

Långt efter Karl XII:s krig kommo fångar hem då och då, även till Solberga. En gammal man boende i Solberga fattighus har berättat för samtida sockenbor om sina äventyr under fångenskap hos ”Hundturkarna”, bl.a. följande: De voro två svenskar, som hamnade på samma gård, han själv och en kamrat. De blevo där så småningom alldeles särskilt omhuldade, fingo vila samt mycken och god mat, bl.a. söt mjölk och nötkärnor. Det gick till en tid, och de kunde inte begripa varför de blevo så ompysslade, men så en kväll kom förklaringen genom en kvinna på gården. Hon sade: ”I skolen fly härifrån genast, för i morgon tänker de slakta er. Det är därför som ni fått så mycken god mat på det här stället. Jag skall hjälpa er, så ni kan komma härifrån”. Och de gjorde hon. De kommo åt att springa till skogen och sedan fortsatte oupphörligt, tills de kommo till en stor å. Där kröpo de under en bro och lågo stilla påföljande dag. De hörde huru förföljarna gingo över bron och letade. Till all lycka tittade dessa inte under bron, och vid lägligt tillfälle passade svenskarna på att krypa bort från gömstället och genom de ändlösa skogarna. Under många strapatser och lidanden lyckades de så småningom taga sig till hemorten. När den gamle soldaten blev orkeslös, fann han en fristad i fattighuset. (En av Karl Johanssons i Wässelda förfäder, själv solbergabo, har omtalat denna berättelse för Ernst Rosén och han för mig den 22 okt. 1939). En soldat av Roséns förfäder blev ock tillfångatagen. Var borta i 15 år och kom hem oigenkänd. När han kom in i stugan, var hustrun omgift – – -. Han bodde i en socken på gränsen till Kronobergs län.

 

Något år omkring 1810 under husbehovsbränningens dagar tima följande händelser vid en anständig och hederlig begravning i Bälaryds socken. Bonden Jonsa-Jan i Boafall var död och skulle anträda den sista färden. På begravningsdagens morgon, när man skulle sjunga ut liket, var det en samling av begravningsgäster, som åtminstone nu för tiden skulle höra till sällsyntheterna. Då var endast två, två bönder, så pass klara i huvudet att kunde stå för sig själva vid kistan. En hederlig karl satt på fähusdyngan och gjorde sina besvär, samtidigt som han ömsom sjöng, gol, nickade och gjorde fruktlösa försök att hålla balansen. En gumma, troligen en storbondemor, stod vid en gärdesgård, höll sig i denna samt lallade och sade: ”Vi sa’ följa den döe te jola, vi sa’ följa den döe te jola”. Hon nickade och vinglade oavbrutet. Samtliga övriga närvarande låg, satt, gol, skrålade och sjöng på var sitt vis. Om färden till kyrkan är ingenting berättat, men vid kyrkan var mycket folk, ty det var fyra lik den söndagen, däribland en gammal soldat. För denne skulle socknens övriga krigsmän, klädda i parad, gå före processionen och avlossa skott i graven både före och efter att kistan var nersatt. För krigare skulle det vara krigiskt även vid deras begravning. Jonsa-Jans efterlevande maka var vid kyrkan så pass drucken, att hon fick dragas med i processionen, och en donkel hade hon synlig i fickan. Alla skulle ju bevista gudstjänsten. Där blev det inte mycket bättre utan störligt värre. Per i Skogssjö spydde i fickan på sin bänkkamrat, som var moster Burmans fader, Johannes Jönsson i Boafall. Det var påhittigt gjort. Han slapp då spy på golvet, vilket var belagt med straff. Han kunde inte heller gå ut på grund av fyllan. För sina bravader vid andra tillfällen fick han sitta i stocken utanför kyrkdörren två—tre gånger. Per var annars en ansedd bonde och hederlig karl, men när han fick för mycket brännvin i sig försvann vettet alldeles. Denna berättelse är absolut sann och berättad av en f. d. Bälarydsbo, vars föräldrar voro med om händelserna. (Moster Burman omtalat, medan hon levde, död 1911).

Efter husbehovsbränningens avskaffande anlade man brännerier på de större herrgårdarna. Glömminge i Solberga var begåvat med en sådan kulturinrättning. Det skulle vara så bra för lantbrukarna i orten. De körde dit säd och potatis på hösten och fingo kontant betalning för sina varor. Brännvinet ansågs som nödvändighetsvara. Bränneriägaren måste troligen betala någon skatt till staten för det han tillverkade. ”Mätnings- och Graderings Protokoll fört vid Glömminge bränneri från den 1 november till den 16 i samma månad 1869” av Carl Jaenson finns bevaat. Det upptager för nämnda tid graderat och uppmätt summa 5 458,72 kannor brännvin, motsvarande 14 280 liter. Detta skulle sedan försäljas. Vid de flesta herrgårdar blev det krogar jämte vägarna. Glömmingekrogen vid Anneberg, Hamnarydskrogen, Grimsbergskrogen osv. Man satte ett par buteljer i fönstret mot vägen, eller om det var i stan, mot gatan, och så var det annonserat. I Glömminge hade rättaren och en dräng om lördags- och marknadsmorgnarna att lasta på ett par tunnor brännvin på skjutsen och åka till torget i Eksjö och kannvis sälja till vem som ville köpa. Det var en begärlig vara då. Bönderna köpte i små kaggar eller i de då vanliga kopparkrusen med lock. (Frans Adolf Rosén i Laeryd varit med om stadsresorna). Vid större helger, begravningar o. dyl. köpte man hem mera. När min morfar i St. Foglehult skulle begravas vid midsommar 1870, köpte man hem 26 kannor brännvin förutom konjak och vin. Räkningen finns ännu. En vecka efter begravningen var det slut. Det var magar, som tålde starka saker. Att det blev någon oreda vid tillfället har inte talats om. Den gången räckte det emellertid till. På andra gårdar kunde det hända, att man andra dagen måste fara och köpa mera. När förtennaren i Kristineberg i sällskap med sin familj gick för att hälsa på sina släktingar, föräldrar eller svärföräldrar, bar han alltid ett kopparkrus med brännvin som förning den långa vägen ända till Linderås.

——————–

Den så kallade ”sjättingen” i Hult har förr i tiden varit bebodd av adligt folk. Där var en stor byggnad försedd med veranda, brydd med många i trä utskurna figurer, änglar och dylikt. Den var mycket gammal. Äldsta årtalet, som Ernst Rosén satt inuti den, är 1667. Huset stod kvar, när jag 1904 gick och läste. Var då obebott och revs några år senare.

I Hult bodde en i socknen allmänt bekant bonde, som gick under benämningen ”Morfar i Hult”. Denne danneman hade vida framtidsblickar. Gjorde många förbättringar och grunnade ut många fler. Han var även fjärdingsman och skulle som sådan följa beväringar till slätten och hämta dem där. Han tjänstgjorde, när min Far exercerade 1878 och skulle, som han sade, så göra så länge han orkade äta gröt. Han hade också andra intressen, bl.a. för vägarna i socknen. Han gjorde vägen från Hult till Kättstorp, som sedan blev häradsväg och planerade för dess fortsättning ut till Sjunnaryd. Vidare arbetade han på en väg från Hult mot Glömminge. Det skulle bliva en stor väg mitt igenom socknen. Slutligen skulle det bliva en väg från Hult rakt över Elmeshults mader till Elmeshult, mot vägskälet vid Ingessons. Den skulle förkorta färdvägen till Eksjö. Blev dock aldrig påbörjad. Allt vad han lät utföra, bekostade han med egna medel. ”Så länge mia gryn räcker, skulle han så göra”, sade han. Vidare byggde han en stor byggning på sin gård i Hult, Nuvarande Alfred Anderssons, lät lägga fem gedigna källare på gården samt tog ut en massa sten, som skulle få användas till en blivande kyrkobyggnad i Hult. Det var inte lite, som en enskild bonde kunde låta utföra, men så tog också ”grynen” slut, och han blev utfattig. Arbetena avstannade, och gården försåldes. – Som fjärdingsman hade han till uppgift att följa beväringen, som samlades vid kyrkan, till Ränneslätt, där de avlämnades till kronolänsmannen, hos vilken militärbefälet fingo avhämta dem. Efter 15 dygns möte var det att föra dem tillbaka till kyrkan och på aftonen samla andra årets beväring och på samma sätt föra dem till slätten. Som vapen hade han en stor, grov krycka, och med den höll han pojkarna tillbaka, om de ville gå om honom. Marschen gick under sång och glam. Det berättas, att en gång när pojkarna kommo hem, hade pastor Engström husförhör uppe på ”salen” i fattighuset. Det visste de, och i glädje över att slippa förhöret började de, komna i Källebergsliden, att sjunga och skrika så ljudeligt att prästen inte kunde fortsätta utan avbröt förhöret.. Morfar blev ibland omfägnad med sprit vid dylika tillfällen, och det påstods, att Solberga fjärdingsman en gång blev inlagd på kurran vid framkomsten till slätten. (Ernst Rosén och Far samtalat om den26 sept. 1918).

Efter Morfar i Hult var det arrendatorn på Elmeshults södergård, Ludvig Johansson, som fick sysslan. Han sade, när han kom hem från stämman, att nu hade han fått ”rumpan av kronans tjänst”. Ludvig Johansson efterträddes av Peter Johan Magnusson i Påskarp, som en gång yttrade, att det inte fanns en enda ”köja” i socknen, som han inte varit inne i. Efter honom kom C. A. Wigelius i Holma att i många år inneha tjänsten. Så följde Carl Svensson i Bollebo, Thorstenson i Ormaryd med Oscar Palmqvist i Solberga som extra, f.d. polisman Carl Willner i Anneberg och Gustaf Sahlin i Anneberg.

——————–

Gamle nämndemannen Johan Jonsson i Elmeshults södergård (kyrkvärd på 1860-talet), var i sin krafts dagar mycket rik, ansågs äga 30 000 kr utöver gården. En oerhörd summa för en bonde på den tiden. Men han var svår och fordrande i sitt hem, när han blev full, och det var han ofta. I ett hörnskåp inne i stugan hade han alltid rikligt med drickesvaror. På en hylla uppe i skåpet skulle alltid stå rena glas. Han kunde aldrig använda samma glas till mera än en sup, sedan ställdes det i en nedre hylla. När han fick se några bekanta fara förbi ute på vägen, så ropade han in dem, och de skulle göra honom sällskap vid skåpet. När han så blev full var han mycket svår vid nämndemansmoran. Om hon hade möjlighet att komma undan, låste hon in sig i ett rum på andra våningen. Hon lyckades inte alltid. En gång fick han tag i kjolen, hon föll baklänges nerför trappan och slog sig mycket hårt. En annan gång kastade han en sax efter henne, men den tog fel och fastnade i kjolen. Det gällde livet många gånger. I nyktert tillstånd var han både beskedlig och snäll. Sade aldrig något ont till tjänarna på gården. Det liv han levde hade till följd, att gården och allt måste säljas på konkursauktion. Och från att förut levt i rikedom, överflöd, sus och dus blev det ett liv i största fattigdom. Den forne nämndemannen och hans mora bodde i Granholmen uppe vid Karstorpsvägen. Han fick kräfta i läpparna, obotligt, och hade sedan en svart lapp för munnen, tills han dog. Det var med stor tacksamhet som de båda gamla mottogo lite gåvor till uppehället av grannar och forna tjänare. (Mor talat om 7/3 1937).

När dannemannen, välförståndige Lars i Snarebo, kom till kyrkan, var han klädd i hög hatt, lång smällpiskarock, korta byxor, långa, vita, rät- och vrångstickade strumpor med rysligt granna strumpeband knutna med rosetter nedom knät på utsidan av benet. Det var en prydlig dräkt, något av senare tiders härads- och sockendräkter. På gamla dagar var han även träskomakare och hade en hel hög eller dråse med färdiga träskor i ett rum på övre våningen. Han kunde konsten att göra goda träskor. Köparna fingo gå dit upp och prova.

Lars hade en son, Johan. Denne åkte till Eksjö om lördagarna och sålde träskor på torget. Man försökte med biinkomster till jordbruket även på den tiden. Johan ansågs inte precis för någon drivande karl men var mycket snäll, De hade en tjänsteflicka, Kristin, från Berget i Kättstorp. Hon skämtade lite med Johan en gång, när man vilade middag och gick och lade sig i sängen bredvid ende arvingen, som först blev häpen över flickans tilltag men som snart fann sig och knäppte ihop deras händer och läste Fader vår, och så blev Kristin i Berget käramor i Snarebo och moder till 6 barn. Nu ägs gården av en annan släkt.

Blodiglar hade man nästan som ett slags husdjur i stugorna förr. De förvarades i en vattenfylld glasburk på skåpet eller snedklaffbyrån för att användas vid inträffande ohälsa. I en göl, belägen mellan Blankefall och Snarebo, fanns en, kanske odlad, stam av de nyttiga djuren. livskraftiga och energiska. Som liten flicka var min Mor med sin farmor till den gölen och fångade blodiglar.

I Eksjö-Tidningen 27/7 1923 läses: ”Den 25 juli i år hittade arbetaren Hjalmar Göransson Anneberg vid grävning invid Svartån därstädes 3 stycken ganska väl bibehållna stenyxor. De voro 20 cm långa; lågo på 80 cm djup, täckta av ett så djupt dylager”. Att bygden är gammal, bevisar fyndet. En av dessa finnes hos Rosén, Laeryd, en hos Winqvist och en hos mig. På Hyltebyggets ägor har man vid dikesrensning funnit en stenyxa, som skänkts till museet i Eksjö och i Hyltan har man funnit en sländtrissa av sten.

Enligt vad Ernst Rosén den 28 aug. 1918 har berättat, skall man i Vässelda funnit följande stenredskap: Hos Otto Gustafsson en pil, hittad för några år sedan av Gustaf Gustafsson i ett dike, en stridsyxa med runt hål och en större huggyxa. Hos Karl Johansson en hel och en halv stenyxa. Hos Gustaf Andersson en hel stenyxa. – Det påstås ha varit ett slag på Stenbocks tid mellan svenskar och danskar på Vässelda och Luttersjös marker.

Hults prästgård år uppbyggd 1856 (?) Samma år hölls skifte i dess norrgård. Hults norrgård brann ner på våren 1811. En piga, som bar svedjeeld, råkade tappa eller spilla något därav på en vedbacke och blev orsak till olyckan. Endast den s.k. sjättingen blev räddad.

I början av 1800-talet skall även Vässelda by ha brunnit, helt eller delvis. – I Kättstorp finns en triangelpunkt inhuggen i berget. Kransa Johan har omtalat, att han var med ”herrarna” och högg in triangeln. Han fick då se genom deras kikare, och såg så väl, att han såg pinnarna i fönsterblyerna på fönstren i Höreda kyrka. Det var något enastående. På triangelpunkten har förr i tiden varit ett ”kikartorn”. Antagligen lika med Wårdkase.