Kyrkväktare och Husförhör

Kyrkväktare i Solberga under de senaste hundra åren.

Den förste kyrkväktare i Solberga kyrka, som Mor och Far mindes, hette Grahm. Han var liten till växten och såg ut att vara mycket gammal då. Sedan blev förre husaren Björk i Elmeshult vald till kyrkväktare. Han var en stor, rak och vördnadsvärd man, som förde sig väl och med en viss värdighet skötte sin tjänst i Guds hus. Han var en prydnad för sin kyrka, alltid klädd i vit krage och lång skörtrock samt smidig och kvick i vändningarna, så att skörten slängde omkring honom. Om söndagsmorgnarna satt han på en stol mitt på golvet i stugan, medan hans gumma tvättade, kammade och på alla sätt och vis putsade den forne krigaren. Efter Björk blev det förre arrendatorn av Solberga säteri, Fredrik… (Holmqvists fader), som fick sysslan.

Därnäst var det skräddaren C. J. Fält i Lomhemmet, som blev kyrkväktare. Han bodde också i Elmeshult. I yngre dagar var Fält både skicklig skräddare och barberare, och han klippte håret på pastor Lagergren. Fält är den förste, som jag minnes, men han var då en liten försupen gubbe, som bodde på ”salen” i fattighuset. Han tjänstgjorde, när kyrkan invigdes, men bar då inte upp kungörelserna på predikstolen efter predikan. Jag tror, att det var Holmqvist, som gjorde det. Den 13 april samma år valdes muraren Carl Holmqvist i Elmeshult till ”kyrkovaktmästare”. Han skötte sedan oavbrutet med trohet och heder sin tjänst fram till nyårsdagen 1936, då Fredrik (Figge) Håkansson i Elmeshult valdes. Holmqvist, som tjänstgjort från 13 april 1902 till januari 1936 fyllde den 30 januari 1936 80 år. 1926 fick han lilla silvermedaljen för lång och hedrande tjänst i Solberga kyrka. – Figge Håkansson efterträddes den 1 januari 1938 av Gunnar Andersson, Sågen, vilken även blev dödgrävare 1948.

Ringare, orgeltrampare och dödgrävare var Johannes i Granholmen (morfader till Figge Håkansson), Gustaf i Källåsen (den förste, som jag minns), Johan Hultman i Nystorp, Karl Blomqvist i Elmeshult, Bergsten i Karstorp, Knut Adolfsson i Elmeshult, Figge Håkansson (1944).

Husförhören

Från husförhörens dagar berättas åtskilligt. Förhören höllos i tur och ordning hos bönderna, som ägde eller arrenderade i mantal satt jord, huru små gårdarna än voro. Det var en pålaga, som var betungande för många. Om de inte ens hade födan till den egna familjen, voro de skyldiga att hålla ett stort kalas för hela roten. Det började med att de fattigare fingo börja långt i förväg med att tigga ihop erforderliga matvaror för kalaset, sedan låna ihop servis, stolar, bord och mycket mera till den stora dagen. Dagen och vem som var i tur bestämdes vid husförhöret året förut. Det kallades också läsförhör. På den bestämda dagen anlände prästen och klockaren samt rotebefolkningen medförande ”förning”. Prästen började med bön, och klockaren ledde sången, i regel gick man igenom husförhörslängden, varvid prästen gjorde anteckningar om olika förhållanden. Så skulle alla, både gamla och unga, läsa innantill i bibeln. Därpå var det ungdomens tur att samlas och stå framme vid bordet och förhöras i sina kristendomsstycken. Det förhöret var vanligtvis fruktat. Prosten Waldner kunde hålla på i två timmar, och både prästen och ungdomen svettades i den ofta varma, kvalmiga och instängda luften. De äldre hade att sitta tysta runtomkring och iakttaga sina telningar och tjänstefolk. Somliga klarade sig bra, för andra gick det sämre. Prästen gav inget efter.

Efter förhöret började kalaset för de äldre. Mycken mat, mycket dricka och mycket brännvin, för det skulle vara hederligt. Men ungdomen undfägnades endast med en fjärding bröd med ost samt dricka, sedan fingo de gå hem och kalaset fortsatte till sent. Det hörde till, att gårdens släktingar voro inbjudna och anlände på aftonen. I Ranglaryd hände en gång, att släktingarna kommo medan förhöret pågick, och det blev lång väntan. Förhöret ville aldrig taga slut. Troligtvis var det dåligt med kristendomskunskapen. På somliga platser blevo prästen och klockaren kvar över natten till följande dag, då de åkte till nästa husförhör. Sannolikt nödvändigt. Det berättas, att i Bollebo lågo de i ett rum på övre våningen till följande dag. Ahlstrand vaknade först. Han blev häpen. I prästens säng låg ett par bara fötter på kudden. Han skyndade ner till bonden och sade: ”Mycket har jag sett i min dag men aldrig en ännavänder präst”. Församlingsborna fingo också se och höra en del. Vid ett tillfälle, när Engström och Ahlstrand åkte hem i en kärra från ett husförhör i St. Foglehult eller Branteberg, var vägen svår med spår och stenar. Eftermälet blev, att ”kärran vickade, prästen nickade, och klockaren hickade”. Så drog det av neråt Kvarnagårdsängen. Inte alltid voro de helt överens. Ibland gällde det, vem som var förnämst eller högst. Klockaren stod på sig, att det var han. Prästen sade, att ”jag stiger, jag stiger”. ”Ja”, sade klockaren, ”du stiger, du stiger rakt ner i din storäng”. Klockaren fick rätt. Den 15 november 1866 dog Laurentius Engström och begravdes i Ahlsrands storäng. (Byggm. Axel Gustafsson i Elmeshult, Far och Mor talat om 1919).

Längre fram började prästen, Lagergren, att framlysa folket till sockenstugan. Vägarna voro svåra i denna roten, och så ett år satt prästen i sockenstugan och bönderna hos Gustaf Carlsson i Stora Foglehult, som tyckte att skulle det vara husförhör så skulle det. Sedan de kalasat gingo de lugnt hem. I denna del av socknen hölls det sista förhöret enligt gammalt program 1884 hos Hörberg i Hyltebygget. Längd bevarad för åren 1855—1884. Senare ”förhör” har haft formen av en bibelförklaring, samt kaffe. Ett mera sympatiskt system än det gamla.

En söndag, när pastor Engström kom till Solberga kyrka, hade han glömt den skrivna predikan hemma. Tiden för gudstjänsten var inne och allt folket kommet. Utan predikan kunde det ingen tjänst bliva, och prästen måste vända om och fara hem efter dokumentet. Bland dem, som blevo otåliga, var överste Ellers i Grimsberg. Han sade till Engström: ”Jag har en så god postilla hemma. Det är närmare att gå till Grimsberg efter den”, men det ville inte pastorn, utan han måste till Hult efter den rätta. Och folket stannade tåligt kvar till Engström kom tillbaka och gudstjänsten kunde börja. (Far omtalat 3 nov. 1924). ”Jag begriper inte att inte folket går till kyrkan å pastorn han sitter och trälar och skriver sina långa predikningar varje vecka”, sade fru Lagergren vid ett tillfälle under Lagergrens tjänstetid i Solberga. (Mamma omtalat den 3 november 1924).

Hults prästgård var ju bland de små, och lönen var heller inte stor. Pastor Lagergren brukade därför gården själv med tillhjälp av dräng och piga. Det kunde hända, att när läsbarnen kommo dit var prästen ute och sådde eller hade något annat för handen. Det fanns ingen läsestuga då, utan undervisningen skedde inne i stora salen. Pastorn var också jägare till husbehov. Tvärs över Elmeshults mader kunde man få se honom på andra sidan ute på andjakt och i bara kalsongerna hoppa upp ur det våta elementet sedan han fått tag i och samlat ihop de skjutna fåglarna. En del av lönen utgjordes av böndernas tionde, som vanligen lämnades i form av råg. Men den kunde han ju inte förbruka själv utan måste sälja, sedan han fått in den. Det var att lässa ett lass råg om lördagsmorgnarna och i drängens sällskap köra till torget i Eksjö. Ett år var det tryckta tider och gick dåligt att sälja. De voro i stan hela dagen och vid mörkrets inbrott började hemfärden Breviksvägen. Komna ett stycke bortom Brevik gick det vält med lasset, en säck sprack och mörkt var det. ”Gå bort till gården”, sade prästen, ”och säg att det är en full bonde som kört vält och bed att få låna en järnskopa till att ösa upp säden med”. Sedan man gjort detta, fortsatte hemfärden.

Flisby prästgård var större, där hade kyrkoherde Lagergren rättare eller ”tredingsbonde”. En mycket regnig höst, då det var svårt att bärga säden, blev det vackert en söndag, och rågen var torr. Från Flisby prästgård såg man huru de i Orreda körde in med stor brådska. På aftonen gick rättaren till sin husbonde och frågade, om de inte skulle köra in också. ”Nej”, svarade Lagergren, ”då säger folket, nu körer prosten med, och sedan körer allihopa”. Man höll strängt på att söndag skulle vara söndag. Prästen visste säkert om att ”prästens liv är den Bibel som folket läser mest”.

Från Höreda har det berättats om när det var mycket svårt bärgningsväder för säden och många bönder körde in en vacker söndag. När de efteråt träffades frågade prästen bonde, varför han inte kom till kyrkan. ”Tror körkeherren det är bättre om jag sitter i kyrkan och tänker på min råg eller om jag sitter på sädeslasset och tänker på min Gud”, svarade bonden.

En präst, avlägsen släkting till min far, fick en gång besök av en gammal församlingsbo, som i all vänlighet bad prästen att hålla lite fler aftonsånger i kyrkan i stället för att jaga om söndagsaftnarna. Den jaktlystne prästen följde rådet.

Kyrkoherden och kontraktsprosten Oscar Waldner i Flisby söp och spelade kort med sin fru om söndagsmorgnarna, innan han gick till kyrkan. Han predikade väldeligen länge och väl. När han började gråta, då visste åhörarna, att slutet närmade sig. Efter tjänsten hade han väldigt bråttom hem igen, för frun satt och väntade på honom vid spelbordet. Ibland åkte han direkt från kyrkan i Solberga till majorns i Hamnaryd på kalas och spel. Fiolen hade han i vagnen, och så blev det att spela omväxlande fiol och kort hela söndagsaftonen. Flickorna, som tjänade i prästgården och Hamnaryd, talade om hur det gick till, och så talades det i socknarna länge om prästens leverne. Waldner dog den 23 aug. 1890. (Mor talat om lördagen den 11 februari 1939).

År 1904, söndagen den 23 oktober, inträffade ett starkt jordskalv i landet. Det var under högmässopredikan. Allt folket rusade ut ur Solberga kyrka, men kyrkoherde Lagergren stod kvar på predikstolen. Utkomna ur kyrkan varsnade kyrkobesökarna ingenting och de gingo in igen, och tjänsten fortsatte. Inomhus kändes först en darrning följd ögonblicket därpå av en ännu starkare åtföljd av susning och brak. Dunder och brak kom från väggar och fönster. Här på orten blev ingenting skadat, men på andra håll ramlade skorstenar, och sprickor bildades i kyrkor och stenhus. Särskilt i Västergötland var detta fallet. Det berättas bl.a. att vattnet i Vättern sjönk flera cm. Om orsaken kunna vara en spricka i Vätterbotten vet ingen. – Kyrkoherde Lagergen dog 16 november 1907.