Kyrkobygget

Det var någon dag i början av juli månad 1899, antagligen en fredagsafton, som man nedlade kopparasken eller dokumentskrinet i kormuren på Solberga kyrka. Prästerskapet välsignade företaget. Kopparslagare Håkansson i Källåsen lödde igen asken. Han hade troligen förfärdigat den. Den innehöll då gångbara mynt, Eksjö-Tidningen samt en skrivelse med uppgift om vem som regerade i Sverige, vem som var landshövding i Jönköpings län, biskop i stiftet, namn på prästerna i Solberga och Flisby, på dåvarande kyrkvärdarna och på byggmästaren. Så lade ett par arbetsklädda stenarbetare över en stor lång sten, och akten avslutades med en psalmvers. Alla övriga arbetare voro söndagsklädda. Rätt många sockenbor hade sökt sig till kyrkobygget. Alla togo sig upp på murarna, som voro lika höga runt omkring, inte fullt så höga som till fönstren. – I Eksjö-Tidningen fanns sannolikt en notis om händelsen. – Inget märke på muren utvisar, var asken är placerad. Jag tror, att den blev inmurad något öster om mittersta korfönstret men lägre ner än detta. Om kyrkan en gång rives, påträffar men den.

Kyrkobygget var ett stor företag med mycken svett och möda för arbetarna och omtanke, beräkningar och planläggning för byggmästarna, som de senare åren även hade Locknevi kyrka under uppförande. Den byggdes dock av trä. I Solberga var det lite besvärligt en gång. Det var, när man byggt jämnväggarna färdiga och glömt att i tid lägga in de huggna stenar, som de inre takstolarna stöder emot runt väggarna. Därom har byggmästaren Isac Abrahamsson i Eksjö berättat, att när han kom dit för att se över situationen, antagligen skulle han tillverka både tak, läktarbröst, bänkar m.m. på sin verkstad, voro väggarna släta ända upp. Det var ett svårt fel. När det blev klart för Markus Pettersson och hans svåger Jacob, som var förman för mureriarbetena, utlöste det en stund av förtvivlan. ”Å Petter stönade och Jacob gav sig, å Petter stönade och Jacob gav sig”, sade Isac. ”Jaha, du har inget annat att göra än spränga hål i väggarna och kila in stenarna på sina platser”, sade eksjöbyggmästaren, och så blev det. Stenarna sitter där de skall och fullgör sin uppgift, men mycket ängslan och extraarbete är de skuld till.

Allt trävirke till kyrkobygget, även ställningsvirke, plank osv., fick av socknen gratis huggas på Flisby prästgårds marker. Det kördes till en sågplan vid Mörtviken, där byggmästaren hade en ångsåg ett år och försågade allt som åtgick. Vid ett tillfälle, en måndagsmorgon, kom det ingen maskinist. Arbetarna kunde inget uträtta. Byggmästaren blev otålig, eldade själv upp lokomobilen och satte den igång. Resultatet blev, att maskinen bara ökade farten, så att alla måste sätta sig i säkerhet, om de ville behålla livet. Kyrkobyggaren kunde väl sätta den igång men inte stänga av. Slutligen kom maskinisten, såg vad som var på färde, sprang fram och stängde av på rätt ställe, och så kunde alla andas ut och sågningen fortsätta.

Bakom orgelläktaren var i början ingen vägg utan kyrkan och tornet var ett. Det var meningen, att den nya orgeln skulle stå i det valvet. När man så tog den gamla och satte upp, var den för liten och kunde inte utfylla rummet. Det blev därför ett ohyggligt luftdrag omkring orgeln. Klockaren Lindqvist klagade på förhållandet. Första julottan, 1901, ströko alla ljusen på orgelläktaren med, stearinen sökte sig neråt som takdropp, och även bakåt nere i kyrkan fingo ljusen en kort och flämtande livslängd. Efter något eller några år tillverkade Isac Abrahamsson väggen bakom orgeln och där stängdes med två dörrar. Temperaturen kunde sedan hållas mera normal, klockaren var belåten och julljusen räckte till både jul- och trettondedagsottan.

Bänkarna i den nya kyrkan voro i början sorgliga i åminnelse. De gjorde vad de kunde för att behålla kyrkfolket, och om några tyngre karlar reste sig på en gång, blev det eko i hela kyrkan. Man hade ju rätt kraftigt tyg i byxorna på den tiden, men många hade målarfärg med hem. Värst var det för utsocknes, som inte visste om förhållandet. Det gick inte att sitta stilla länge utan att känna efter, om man var fången eller fri. Målaren skyllde på att oljan i färgen inte varit av bästa kvalitet. Jag vill minnas, att man målade om, men med samma resultat. Så tvättades all smörjan bort, och man fick sitta på omålade bänkar, som utan att skada lät folket stiga upp eller gå ut. En orsak till besvärligheterna torde ha varit, att det mogna furuvirket var så hårt, att målarfärgen inte kunde bita sig fast ordentligt.